en vargklo mot strupen
ett vägskäl mot ett ord som inte finns
solen går upp ur allt nött och förvandlat
nu slutar hyenor att äta
min vargtass att riva
en bottenlös sjö talar med himlen
ögon benådas utav vemodets höstäng
mörkret har inväntat oss
någon sitter fast i mitt blod
utav ursinnig och urartad rädsla
vill luften i rummet berätta om hjärtesorg?
jag flyter i den blanka spegelsjön, där svanarna äter våra tårar
snön har hittat oss
och lever på mitt fat utav uttorkade bebishjärtan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar