Under en lång natt utan sömn.

Månens isblå öga lägger sin död under min pupill
andning och ögon styrda av tankars övermäktiga godnattsagor
ansiktshud slätas ut, men jag halkar nedåt de blodsprängdas ögon.

Ner i ondskans underliv, inuti myrornas tvetydiga svalj av brinnande lust
en gatubrunn en förrymd värld, glömskans hav.

Syskon, jo månen är ändlöst fast inuti buren inom rekonstruerade vallgravar
ibland stigar av drottningens saliv.

Vada utan vader uti herrens utvidgade pupill
se hur svansjön stilla ryker bort för vinden.
Nej herren är ett hemlöst påhitt
men vi är alla kastlösa, vuxna ur dödens klor.

Glöden, glädjens ögonvatten
jag sköljer mig med ert hjärtliga virus
luftets rum, luftskeppet svävar och allt är lidelsefullt.

Ljuskroppar, strålande fastnaglade, förskutna inom piltavlans väggar
leder till intet och tusen brinnande stearinljus, änglar grävandes i hjärtat
inom glöd och ett förkolnat skepp.

Rimfrostiga kantiga episoder flyter förbi likt tusen negativ under vattnets yta
i tornet står ansiktslösa tvångstankar och kastar pil
mot min hudlösa gestalt som famnar en snödriva.

Skrikande och vild med blodtörstande bär
ja, skogen där slånbärna var friska likt nybadade fötter vid ett isblått vinter hav.

Fåglarna av spräckta bröst
har tagit din andedräkt
har förvillat din hunger
förfryst din kärlek
du blåste itu ibland vinterns skadade kråkor
dog ibland grå älvor i ett gyllene sommarregn.

Förvuxna grässtrån, min skeva gång
och i puckelryggen en död liljekonvaljer.
Som likt en hänryckande viljevåg
rör vid trollflöjtens många skugor
och ler till dödens vind när hans hand läggs slät och kall mot din kind
och de förbipasserande vinande orosljuden lätt snittar över ditt öga.

Ett förvillande havsbrus
likt hyenors skrik i oasens tärda näste.
Genomborrad utav solstrålar så endast tvivlet återstår
och spegelbilden utav månen i det grummliga akvarievattnet.

Kryper runt om alla stigar förbi alla förblekta träd i sommardrömmar.
Försjunker i ljuva glitterböljor över de svarta granar som följt mig en lång tid.

Det börjar långsamt dugga
och som ett sammetsregn skyar tårar ned över min nakenhet
utersluter all rädsla och infinner sig fredligt till en sällsam elegi.
Ty solen har aldrig varit sig lik sedan svavellandets port öppnade sig.

Nej, o nej statyer utav kött och blod rör sig sakteligen nedåt dammen bakom regndroppsträdet.
Händer utav torkat svart blod roterar i dimman, bakom slottet står tusen ögon,
men det finns ingen drottning.

Men en maläten havsgudinna med inbyggda skator som ögon.
Utav förtrollat vatten, vinden och dess slända ber månen om en ny soluppgång.

Kärleken genomskär hudens genomskinliga andedräkt.
Ty kärleken är oförgänglig, månen drar upp sitt draperi och visar oss stjärnorna.
Men jag känner de iskalla nålarna mot mina nakna fotsulor.
Blekhet jag bär mitt ansiktes skärvor i flimret utav livet.

Jag är den ensliga lyktan ibland granarnas svarta vinterarmar
de utstucknas ögon vid himmelfästet.
Den utmärglade kroppen vid svansjöns rand i de stålbesatta vingarnas land.