Det kryper maskar inuti mig.
Döden bränner mig som med ett strykjärn mot hjärtat.
Det vimlar runt massor av känslor som jag inte orkar känna.
Låt mig bli fri från ångesten,
natten är tyst och stum, helt oförstående.
Jag kan inte ligga kvar i min säng.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men du kan ju alltid väcka mig! Kram!!!
Tack för dikten. Kan du inte ändra så att det går att kommentera dina bilder. jag har tappat bort mitt bloggerkonto och ville bara säga att dina bilder om mobbingen berör så oerhört.
Skicka en kommentar