Ironi

Jag ser att bordet lider,
deras knaggar likt ögon.
Träden och golvet likaså jag.
Ska vi skratta ändå?
Eller tvärtom?
Ironi, ironi du falska elaking.
Tror vi att det går att förglömma?
Åstundan i tröstlösa iris.
Ingen ser dystra drag i den blekas anlete.
Självömkan är svagt?
Man skall sova för sorgen
och skratta i tomhet?